Ondska VII: Så här gick det till
On April 16, 2019 by Usama”Fake news”
Vid det här laget har de flesta hört begreppet “fake news”. Det som menas är egentligen inte nödvändigtvis att innehållet i nyhetsartikeln är felaktigt. Istället kan innehållet vara vinklat på ett sätt som skapar ett obalanserat intryck av verkligheten så att läsaren drar slutsatser som kan vara felaktiga. Problemet med ”fake news” handlar inte bara om hur enskilda artiklar påverkar läsaren – numera finns det många politiska aktörer som producerar egna medie-kanaler och genom de strömmar ut mängder av tillspetsad information i syfte att leverera en viss bild av verkligheten. En främlingsfientlig politisk aktör kan exempelvis välja att nischa sig mot att samla blodiga detaljer kring brott som begås av personer med invandrarbakgrund och parallellt tona ner eller sortera bort brott som begås av den inhemska befolkningen – på så vis kan hos den egna publiken skapa ett reflexmässigt obehag mot folkslag som associeras med invandringen.
Anledningen till att ”fake news” och ”alternativa medier” har ett så stort genomslag är att enskilda människor behöver stöd i att ordna sina upplevelser av omvärlden – vi är mottagliga för berättare som ger oss förklaringar på hur allting hänger samman. Det som är viktigt att påpeka är att vad vi är beredda att tro ofta tar näring av våra rädslor – vi är betydligt mer måna att hitta förklaringar på fenomen som skrämmer oss jämfört med fenomen som inte bekymrar oss överhuvudtaget. Det finns därmed alltid känslor och attityder inbakade i våra uppfattningar om saker och ting.
”Hur det egentligen gick till”
Vi är sociala varelser som ständigt gör personliga investeringar i vår förståelse av tillvaron och vårt samspel med likasinnade. Vi är inte objektiva iakttagare som granskar autenticitet utifrån en oberoende standard. Vi använder oss huvudsakligen av oss själva – våra identiteter och självuppfattningar – som den lins genom vilken omvärlden beskådas.
Det som komplicerar det hela är att när man väl har fått för sig att saker och ting hänger ihop på ett särskilt sätt så är det extremt svårt att ändra uppfattning. Denna svårighet beror bland annat på att personen som har uppfattningen sällan på egen hand har gjort ett tillräckligt förarbete för att ha de åsikterna – istället är tron ofta förankrad mot respekterade personer som har sagt att ”så ligger det till”. Känslan av att vara upplyst kan innebära att man reagerar med skepsis när en icke respekterad person ifrågasätter en och då umgås man hellre med de som delar ens uppfattningar. Ju mer en sluter sig omkring sina egna desto mindre den exponeras för andra föreställningar och när den väl tar del av det som finns utanför så är bilden ofta kraftigt förvrängt. Denna tendens att hålla hårt vid övertygelser som har uppkommit på lös grund spelar en ytterst viktig roll i krig.
Våra sympatier påverkar hur vi förhåller oss till omgivningen, det i sin tur färgar av sig till vår bild av varför en viss samhällsutveckling har uppstått, hur långt den är kommen, vart den är på väg och hur den bör sluta. Bevisföring är i denna kontext ”instrumentell” – det bevismaterial som är förenligt med våra föreställningar anses besitta högre kvalitet än övrigt bevismaterial. Vi är alltså partiska när vi skyfflar om bland bevismaterialet och det vi får ut är en mer aptitlig helhetsbild av läget. Det här med att bland ihop intryck från verkligheten med egna smakförstärkande tillsatser blir särskilt märkbart i tider av utbredd oro i samhället.
Man kan dock fråga sig om inte det trots allt borde finnas typer av bevis som är av så pass stark kvalitet att de i alla fall skiner igenom de etablerade övertygelserna? Det korta svaret är egentligen ja – och att hade inte det varit fallet så hade vi förblivit förhistoriska jägar- och samlar-samhällen som inte hade klarat av att tänka nytt. Men samtidigt så har civilisationens utveckling inte varit en smidig rörelse framåt utan har ofta varit ryckig med kollisioner mellan olika sätt att se på världen. I de här kollisionerna har människor – idéernas budbärare – kommit i kläm.
”Lögn och förtal”
Olika parters agendan i en konflikt bottnar oftast i konkreta meningsskiljaktigheter och tidigare texter i ”Ondska serien” har berört detta. Det som har diskuterats är bland annat grupptillhörighet och känslor av lojalitet till olika identiteter samt skillnader i ideologiska uppfattningar och föreställningar om vad som utgör nödvändigt ont.
Det som betonas i denna text är hur samtalet kring en känslig samhällsutveckling kan forma vidare olika parters attityder och förvärra konflikten. Under en pågående konflikt är det inte bara de ursprungliga perspektiven som håller isär parterna – det tillkommer verkliga överträdelser som inflammerar de olika lägren men sedan finns återberättandet som kan göra en höna av en fjäder. Detta samtal om fienden använder sig av verkliga och påhittade händelser men kanske främst av tvetydigheter, missförstånd och mytbildning kring laddade incidenter. Resten av texten diskuterar ett väldigt konkret exempel på hur det kan mixtras med ”evidens” i syfte att skapa olika berättelser om varför ett krig uppstod och vilken part som är god respektive ond.
Syrienkonflikten
Syrienkonflikten som nu har pågått mellan 2011-2018 och ännu pågår är en av vår tids mest komplexa konflikter (texten skrevs 2018). Konflikten engagerar i varierande omfattning nästan alla länder i världen. Många länder är direkt involverade militärt och dessa länder har olika uppfattningar om hur konflikten i Syrien bör sluta. Konfliktens utfall ses en del av en större ”geo-politik” där Mellanösterns framtid står på spel. De strategiska aktörernas intressen färgar av sig till samtalet om konflikten och innan vi diskuterar ”berättelserna om konflikten” så är det viktigt med nyckeltal och en kort bakgrund till konflikten.
I Syrienkonflikten har det hittills dött över 300,000 människor. Nästan 11 miljoner människor har blivit flyktingar och har fått lämna sina liv bakom sig och överlämnat sina öden till omvärldens barmhärtighet. Syrienkonflikten har skapat en av de största flyktingkriserna från något enskilt land i historien. Vågen av migranter har gett upphov till nationalistiska reaktioner i mottagande länder och i efterdyningarna kan nya konflikter uppstå.
En kort bakgrund
Strax innan revolutionen hade Syriens president satt igång med små reformer som dels tillät medelklassen att få mer inflytande men som även öppnade upp nya (om än fortsatt begränsande) politiska kanaler. En del av människorna vars liv förbättrades av ljusningen fick en starkare lojalitet till regimen medan en del andra betraktade förändringar som obetydliga jämfört med vad som hade behövts. Vid det laget hade landet haft samma regerande familj i decennier och denna familj hade brett ut sitt inflytande så att den hade ett stadigt grepp om militärens ledning, centrala affärsområden i näringslivet, nyckelpositioner i medie-produktion mm. I och med denna mångåriga totala dominans över den politiska och privata sfären så fanns det goda skäl för en regimvänlig åskådare att se små förändringar som början på mer omfattande reform (”de måste inte förändra men de vill”) – av samma anledning fanns det goda skäl för en regimkritisk åskådare att se förändringar som en symbolisk gest ämnad att skönmåla diktaturen (”de vill inte förändra men de känner att de måste”).
Syrien är ett land som inhyser många olika religiösa och etniska grupper. För de olika grupperna finns det för- och nackdelar med olika utfall i politiken och förändringar i statsskick. En del minoritetsgrupper trivdes med läget före revolutionen om inte annat så av rädsla för att en revolution med islamistiska inslag skulle kunna leda till att de fick det sämre om regeringen byttes ut. Parallellt så tyckte större delen av befolkningen att små reformer inte räckte och inspirerade av arabiska vårens optimism begav sig ungdomar ut på gatorna i protest mot regimen. För första gången på decennier hade stora folkantal vågat överkomma rädslan för den brutalitet som statens säkerhetsapparat var ökänd för.
Staten svarade ytterst våldsamt och satte in militären i försök att kväva de hittills begränsade upproren. Statens hårdhänthet följdes av att protester spred sig över hela landet och snart började delar av den nationella armén att vägra order och därefter uppkom fraktioner inom armén så att det uppstod pro-revolutionära delar och regim-lojala delar. De pro-revolutionära fraktionerna inom armén har kunnat uppstå på geografiskt skilda områden och har då ofta namngivit sin grupp efter lokala landmärken – över tid har namnen blivit röriga att överblicka och dessutom har personer rört sig mellan grupper. I brist på bättre samordning så har dessa grupper kommit att bli kända som ”den fria syriska armén” och personerna i denna krets har ofta ansetts representera revolutionens kärna.
Med en sönderfallande armé blev regimens förmåga att hålla ihop nationen allt mer ansträngd och regimen prioriterade att skydda Damaskus där den regerande familjen var etablerad. Det uppstod hastigt ett tillstånd av laglöshet i stora delar av landet vilket innebär att en hel det opportunistiska grupperingar fick utrymme att säkra egna intressen. På kort tid tillkom det allt fler militanta formationer vars ambitioner dikterades av ideologiska, ekonomiska eller territoriella anspråk.
Revolutionen i Syrien fick tidigt sekteriska och islamistiska inslag när utländska fotsoldater och legionärer började ansluta sig såväl regimen som de mer extrema bland rebellrörelserna. Idag (2018) utgör utländsk milis från ffa Irak, Afghanistan, Pakistan, Libanon och Iran den viktigare delen av regimens styrkor. En annan grupp som har styckat ut en egen domän är de kurdiska separatisterna som styr över en region i Norra Syrien som är förhållandevis fredlig men har en osäker framtid. Islamiska staten (IS) som till en början utgav sig för att vara en rebellrörelse har kommit att infiltrera rebellrörelser och försöka upplösa de genom lönnmord av nyckelpersoner i ledar-positioner – över tid har IS antingen tagit över ett rebellområde eller förvisats därifrån. En sak som har enat olika intressenter i Syrienkonflikten är att IS har betraktats som ett större långsiktigt problem än allt annat – i praktiken har det inneburit att en internationell koalition har bildats med syfte att förgöra IS men ingen liknande enighet har varit möjlig gällande landets öde rent allmänt. Idag krigar det som kvarstår av IS mot hela världen inklusive regimen, de kurdiska syrierna och rebellerna. Sammanfattningsvis började konflikten som ett tydligt uppror mot staten men är idag mycket svårare att överblicka.
Låt oss enas kring det basala…
Innan Syrienkonflikten började var det en väsentlig minoritet inom befolkningen som såg den sittande presidenten som det bästa alternativet. Faktum kvarstår dock att merparten av befolkningen ville ha förändring och när de gav sig ut i fredliga protester så bemöttes de av en mycket våldsam armé. Syrien år 2011 hade styrts av samma familj i nästan 60 år och med åren har korruption (”svåger-politik”) blivit utbrett samtidigt som det har funnits noll-tolerans mot verklig politisk mångfald. Behovet av stora reformer av närmast revolutionär karaktär existerade före kriget vilket även regimanhängare ofta kan erkänna. Åsikterna går dock isär gällande behovet av en revolution för att genomföra reformerna. Samtidigt kan man förstå att det finns skepsis mot regimens benägenhet att förändra i och med att medborgarnas inflytande över staten var mycket begränsat. Regimen hade genom decennierna inte behandlat folket som likvärdiga medborgare med fulla rättigheter eller ens som klienter som den tjänar – snarare hade landets utveckling formats av några större familjers angelägenheter. Befolkningen har varit reducerad till subjekt vars rätt att befinna sig inom nationens mark och vars möjlighet att bedriva verksamhet har tillåtits ske inom ramen för en elitistisk samhällsordning som inte var förhandlingsbar.
Som Syrienkriget ser ut 2018 så strider ännu flera hundra sinsemellan kluvna rebellgrupper mot regimen och dess allierade. Ändamålen som driver de olika rebellgrupperna utbreder sig över ett stort strategiskt och ideologiskt spektrum där det förekommer allt från sekulära rebeller till hårdföra religiösa fundamentalister. Den utnötning som har skett med åren har blivit en grogrund för extremism allteftersom stridsberedskapen har försvunnit från de mindre radikala grupperingarna. Ju mer städer har blivit till ruiner desto fler människor som har valt att bli flyktingar och bland de kvarstående har viljan att framhärda eller bli martyr kommit att bli ett selektionstryck som har ökat polariseringen. Den sekteriska utvecklingen har även främjats av att nya rekryter har kunnat söka sig till konflikten för att hörsamma ett kall – parallellt har många år av strider haft ihjäl moderata personer från respektive sida.
Rebellerna har under hela konflikten haft ett underläge gällande militärkapacitet och har ägnat såg åt guerilla-krigföring. Stödet från utländska aktörer till rebellerna har huvudsakligen varit manskap, pengar, handeldvapen, och pansarvärnsrobotar. Rebellerna saknar stridsflyg och har under hela konflikten haft nästintill obefintlig luftvärns-kapacitet. Merparten av rebellernas vapen har haft en räckvidd som inte överstiger 3-4 kilometer vilket kraftigt inskränkte deras förmåga att skada civilbefolkning även om de nu skulle ha velat.
Regimen har under hela konflikten haft ett överläge gällande militärkapacitet. Det utländska stödet till regimen har kommit huvudsakligen från Ryssland, Iran och Libanon. Från Iran och Libanon har stödet kommit förhållandevis tidigt i konflikten i form av pengar, manskap, artilleri och handeldvapen. Iran har även koordinerat ett inslussande av sekteriska milis från hela regionen. Från Ryssland har merparten av stödet kommit ”i sista minuten” efter att regimen 2015 var nära bristningsgränsen. Stödet från Ryssland har varit moderna stridsflygplan och helikoptrar, stridsskepp, pansarfordon, kryssningsmissiler… men även andra moderna vapensystem samt luftvärnsförsvar, underrättelsetjänster, legionärsoldater mm. Regimens eldkraft, räckvidd och förmåga att koordinera angrepp har varit långt större än rebellernas motsvarighet vilket ger ett enormt övertag som i teorin skapar en möjlighet att bruka våld restriktivt och ändå uppnå de satta målen – i praktiken har regimen gjort raka motsatsen.
Har regimen gjort något fel?
Blodigt allvar
Det är lätt att säga att det borde vara en självklarhet att den syriska regimen skulle ha betett sig på ett oacceptabelt sätt i och med att den har använt sig av riktade angrepp mot civil infrastruktur såsom skolor, sjukhus, ambulanser, bagerier, marknader mm. Om det inte hade räckt för att övertyga en regimanhängare hade man kunnat nämna att regimen har använt sitt luftvapen för att angripa hjälpsändningar och biståndsarbetare som en del av en belägringsstrategi som regelbundet har använts för att tvinga fram kapitulation i motståndskraftiga befolkningscentra. Det pris som civilbefolkningen har fått betala blir ännu tydligare om man tittar på den typ av vapen som har använts trots befolkningstätheten i det drabbade området. Ett viktigt kännetecken för de här vapnen är att det rör sig om vapen med stor sprängradie där civilt lidande inte bara blir svårt att undvika utan snarare maximeras. Bland de vapen som regimen har använt finns följande;
- Napalm – en honungsliknande olja som klibbar fast på material som den sedan antänder – den bränner helt sönder det som blir träffat och de människor som blir offer får en mycket plågsam död. I Syrienkonflikten har regeringen använt napalm och andra bränslefyllda raketer mot både jordbruksområden och befolkningstäta områden.
- Vid ett flertal tillfällen har regimen använt kemiska gaser i civiltäta områden. Dessa gaser innehåller nervgift som ger kraftiga kramper och när andningsmuskulaturen låser sig i ett kramptillstånd så dör personen till följd av kvävning.
- Ett annat vapen med enorm sprängradie och som har använts utan hänsyn till civilbefolkningen är vakuumbomber. Dessa vapen brukar sägas vara näst värst efter kärnvapen vad gäller den förödelse som de lämnar efter sig. Dessa vapen fungerar på sånt vis att de smäller två gånger med en liten fördröjning mellan smällarna. Den första smällen sker där raketen landar och dödar folk i närheten. I samband med den första smällen sprids ett lättantändligt krut i luften som sedan brinner och skadar eller dödar alla som befinner sig i sprängradien.
- ”Bunker busters” är en typ av raket som är designad för att borra sig fram genom betong. De här raketerna blev särskilt uppmärksammade i samband med Aleppo-striderna när tiotals sjukhus och kliniker som hade flyttats under jorden förstördes inom loppet av några månader under 2016.
- Splitter-raketer är vapen där ett stadigt hölje fylls med sprängmedel utblandat med metallfragment. Idén är att gör skada på allt som är i närheten av smällen – regeringen har under konfliktens gång tillverkats improviserade varianter genom att återanvända oljetunnor som ”tunnbomber”. Precisionen i denna typ av improviserade vapen är mycket dålig men tillgången har varit god och vapnen har strösslats ut från helikoptrar över städer där rebellerna har varit verksamma. Skadan som dessa vapen har lämnat efter sig har varit direkta dödsfall men även dödsfall i komplikationer (infektioner, blödning mm) med en mycket stor andel civila – bland överlevarna har många fått bestående men till följd av amputationer, ögonskador mm.
Det finns med andra mycket goda skäl att fördöma regimens ageranden. Statistiken talar för att regimen har dödat över 50 civila för varje civil som har dödats på annat sätt – man skulle tro att det räcker med ett nyckeltal som detta för att det ska råda enighet om att regimen har varit värst i klassen. Om bevisföring vore objektivt hade antalet dödsfall där människor har begravts levande under ruiner, kvävts till döds i smärtsamma kramper, bränts levande av flytande ammunition, förblött av metallflisor utspridda i kroppen osv – alla dessa händelser hade väckt räckt för att ge regimen sämre rykte än det handfull regisserade dödsfall som Islamiska staten har gjort sig kända för. De dramaturgiska inslagen och den mediala uppmärksamhet som omgav Islamiska statens ageranden har istället försett gemene man med en bild av att regimen inte var det allvarligaste felet i Syrien.
Visserligen kan man säga att regimens medie-strategi gick ut på att dölja sina spår medan IS som började från ett militärt underläge såg en strategisk fördel med att vara skräckinjagande. Å andra sidan har omfattningen av regimens övervåld varit så stor att regimens medie-strategi inte har hunnit med att släta över all brutalitet. Likväl finns det inte en utan tiotals om inte hundratals miljoner människor runt om i världen som stödjer regimen i Syrien trots att de ständigt underrättas om att regimen kan ha gjort något uppenbart problematiskt.
Sammantaget finns det idag så mycket bevismaterial att man kan påstå att regimen många gånger har använt sig av ett medvetet och urskillningslöst övervåld (deliberation, indiscrimation, disproportionality). Det finns i likheterna mellan incidenterna mycket goda skäl att tro att regimens bruk av övervåld har skett på ett utstuderat, systematiskt och storskaligt sätt – att det med få undantag är genomtänkt snarare än en tillfällighet. Regimen har med andra ord inte visat restriktion när civila har varit i ett område utan tycks snarare ha haft ett strategiskt intresse av att maximera civilt lidande i syfte att underminera oppositionen. Inget av det här är oväntat när man förstår att regeringen inte var representativ innan revolution och därmed aldrig hade en broderlig inställning till den egna befolkningen.
När man överblickar konflikten så framkommer en bild av att regimen har haft som krigsstrategi en inställning om att göra obeboeliga de civila områden som den inte styr över. Det här stämmer i sin tur överens med en verklighet där regimen har orkestrerat folkutbyten där dess kärnområden har tömts på rebellvänliga civila. Dessa flyktingar har i förväg haft att välja mellan att underordna sig regimen och genomgå åratal av ”omskolning, samhällstjänst och monitorering” eller att överföras till rebellområden där de kan räkna med att betraktas som legitima måltavlor. Regimens extrema våld mot de ofogliga av den civila befolkningen tillsammans med de ständiga demografiska omplaceringarna har sakteligen inneburit att regim-lojala delar av landet har fått en förhållandevis fredlig tillvaro. Denna frid som regimen har kunnat erbjuda sina anhängare har alltså berott på en homogenisering men också möjliggjorts av att rebellernas saknade vapen med långt räckvidd. I praktiken har regimens arsenal av vapen tillsammans med valet av strategi använts för att förskjuta befolkningens attityd till konflikten allteftersom utnötningskriget pågick.
Varför behövde kriget gå till så här?
Om man kan rättfärdiga regimens ageranden under Syrienkonflikten så kan man rättfärdiga vad som helst. Den här förmågan att bortförklara uppenbart problematiska saker säger något viktigt om vad ”ondska” är. Resten av texten kommer nu att diskutera hur det kommer sig att folk rättfärdigar eller viftar bort horribla beteenden. Det viktiga är egentligen inte att analysera krigets förlopp utan snarast att förstå hur samtalet om konflikten har sett ut bland personer som har brytt sig om konfliktens utfall. Tack vare sociala medier så har vi en unik tillgång till allmänhetens privata reflektioner i realtid alltmedan konflikten pågick.
För att förstå sig på varför Syrienkonflikten har varit så blodig är det alltså viktigt att bilda sig en uppfattning om hur olika parter såg på konflikten. Ett sätt att göra detta är att sortera ut de föreställningar om konflikten som var vanligt förekommande bland anhängarna till respektive sida. Om vi skulle fråga 4 personer som sympatiserar med de viktigaste parterna i Syrienkonflikten så får vi helt olika bilder av konflikten. Så här skulle det kunna låta…
Regimanhängaren: Den så kallade revolutionen är en utländsk konspiration som har beställts och finansierats av Gulf-staterna understödda av Israel och USA. Lokala terrorgrupper innanför Syriens territorium är de verkställande aktörerna för konspirationen. Syftet med konspirationen är att krossa den starka syriska nationen då ett starkt Syrien står i vägen mot koloniala och imperialistiska ambitioner i Mellanöstern. Hur kan någon ens påstå att det pågår en revolution när ”wahabister” från en mängd olika länder är i landet och krigar? Syrierna kan lösa sina problem på egen hand och innan kriget var Syrien progressivt och människorna var högutbildade – det fanns aldrig ett behov av en revolution och den så kallade revolutionen speglar inte folkets vilja. Syrien har alltid varit ett pluralistiskt samhälle där människor av alla religiösa tillhörigheter har känt sig hemma.
Rebell-anhängaren: Syrien har varit i upplösningstillstånd under lång tid. Landet har styrts av samma familj och deras nära vänner i över 60 år – de har levt i överskott på befolkningens bekostnad. Folk har aldrig accepterat läget men frånsett det fåtal som har orkat kämpa med livet som insats så har många istället blivit alltmer desillusionerade. Det har gått att utbilda sig – men vad hjälper det att vara utbildad när de bättre jobben är reserverade för regimens inre krets? När revolutionen började så kunde folket äntligen säga ifrån mot korruptionen. Revolutionen var en markering mot en regim som hade kvävt politisk opposition med extrema former av brutalitet; lönnmord, fängelsestraff av obestämd längd, tortyr, vandalisering av egendom och ”oförklarliga försvinnanden” – de som har frikänts har förblivit brännmärkta och förföljda av statens säkerhetstjänst. Regimen har istället för att hörsamma klagomålen ägnat sig åt systematiskt förtryck och detta finns väldokumenterat av människorätts-organisationer. Revolutionen har inte krävt mer än rättvisa – men regimen visade sitt sanna ansikte och likgiltighet inför sin befolkning – protester möttes av pansarvagn och stridshelikoptrar. Syrienkriget är regimens eget verk.
IS-anhängaren: Det globala muslimska samfundet (umma) är i fritt fall. Det har funnits en tid när muslimer kände heder i sin tro och fick vara det naturliga ljuset som visade vägen i mörkret. Men vad har det blivit av den muslimska umman nu? Människorna är splittrade i falska nationer, de är främlingar i sina egna hemtrakter och de äts upp av en hungrig flock gamar som angriper de från alla håll. Det här är ett av den sista tidens tecken och domedagen är nära. Innan domedagen är ett faktum så kommer kalifatet att återuppstå, de goda kommer att samla sina krafter, ena nationen, och möta övermäktiga fiender i en avgörande strid. Det här är ett heligt kall… och det här livet är inte värt mer än ett martyrskap. IS kommer inte att sitta tysta när muslimerna blir slaktade. Den som har med IS att göra, den kommer att få känna en vrede likt vilken den aldrig hade kunnat ana. IS är ett folk som älskar döden lika mycket som dess fiender älskar livet.
Pro-kurd: Kurderna är det mest progressiva folket i Mellanöstern men har behandlats värre än djur under väldigt lång tid. Det gamla Kurdistan samlade kurderna men det landet har blivit uppsprucket i regioner som än idag är anslutna till varandra – egentligen är det bara linjer på kartan som håller de isär. Nu lever kurderna som strandade minoriteter i sitt eget land och tillåts inte att bevara sin identitet. Kurdernas förtryckare kommer inte att få sista ordet – den kurdiska nationen kommer med eller mot deras vilja att återuppstå. Syrien må vara ett första steg på denna revolution och kurderna kommer inte att låta sig hållas tillbaka av diktatorer, imperialister eller islamistiska terrorister. Syrien är en misslyckad stat och det gamla Syrien är slut. Om det nya Syrien ska få fred så krävs en uppdelning till hållbara enheter… kurderna kommer att visa vägen.
De här fyra åsikterna ger mycket olika bilder av varför konflikten pågår och hur den borde sluta. För regimanhängaren så var Syrien ett bra land men har alltid varit omgivet av fiender som konspirerar i det fördolda. För IS-anhängaren har Syrienkonflikten ”bara blossat upp” men ingår i ett civilisationernas krig vars senaste kapitel har pågått i över 100 år och som inte kommer att sluta tills domedagen. För pro-kurder förstås konflikten till stor del genom en militariserad nostalgi (”att lappa ihop den bestulna nationen”) där det centrala temat är en försvunnen suveränitet och konflikten anses vara en del av ett regionalt problem som endast kan sluta när kurderna har territoriell integritet. För revolutionärerna så slutar konflikten med att den korrupta regeringen försvinner och att Syrien får ett politiskt system som är representativt och som ser det som en skyldighet att tillfredsställa befolkningens behov – rebellgrupperingarna har haft utmaningar vad gäller att koordinera sina vitt skilda uppfattningar om den typ av statsskick och det innehåll i en framtida konstitution som skulle föra landet framåt.
Syrienkonflikten handlade inte om nationer som slogs om gränser eller resurser utan var betydligt mer djupgående. I grunden frågade sig alla; Vad vill jag/vi att det blir av det här landet? Vad ingår i vår nations gränser? Vad är det önskvärda sättet att styra ett land? Vilken relation bör det finnas mellan en befolkning och dess ledare och vad garanterar balansen i den relationen? Vad finns att vinna om vi byter en regering och ska en regering som inte sköter sig gå bort till varje pris? Hur mycket av våra ideal är vi beredda att förhandla om kampen inte går som vi vill? Svaren på dessa frågor innebar att det som stod på spel var ett omkullkastande av en politisk ordning, en omorganisering av nationens gränser och för vissa parter var konflikten en första etapp bland många ytterligare krig som ”behövde ske” (”krig är politik med andra medel”). Det vi ser i Syrien efter många år av krig är att parterna som är aktiva i kriget går sina egna ärenden – deras grundläggande förståelse om vad som räknas som en ”hållbar lösning” skiljer sig markant åt. Den här komplexiteten bäddade på förhand för en mycket långdragen konflikt som skulle vara svår att lösa diplomatiskt då parternas intressen var mycket svår att förlika. För de stridande parternas var den säkraste freden den fred som skulle börja efter att fienden var helt ur vägen. Samtliga parter föredrog med andra ord en definitiv militär seger och politiska lösningar reducerades till att vara en tänkbar livlina i händelse av att ens militära motgångar skulle bli allt fler (”politik är krig med andra medel”).
Konfliktens blev än mer komplex av att rivaler förfulades i varandras ögon allteftersom striderna fortgick. I början av konflikten kunde exv rebeller sympatisera med den kurdiska frågan. Men så fort några första stenar hade kastats mellan parterna så övergick dessa händelser från att ses som tillfälligheter till att vävas in i ömsesidigt exklusiva narrativ. Händelserna tog fart i den riktningen av att förvirring blev till misstänksamhet som i sin tur blev till rädsla som blev till hat som slutligen blev en förevändning för att agera hastigt och slutgiltigt innan de egna blir överrumplade.
Ju mer blod som spills och tragedier som bokförs dessa mer idealen förvanskas och desto mer det uppstår skäl att svara tillbaka med ”nödens lag”. När alla stridande parter går över till att bete sig utifrån ett undantagstillstånd så blir konflikten mycket mer inflammerad. Om det i ett tidigare skede var enklare att förstå ”varför de krigar mot oss” så leder envisa åtgärder från samtliga parter mot varandra till att det mentalt ställs om; ”det finns ingen som helst gräns för hur mycket de hatar oss”. Med andra ord börjar konflikten att handla om existens när den ursprungligen handlade om strategiska utfall.
Ju mer rörig konflikten blir desto mer det uppstår utrymme att skildra konflikten på ett sätt som gynnar den egna sidan. Om den ena sidan använder övervåld vid några enskilda tillfällen kan den drabbade sidan se händelserna som ett kontinuum av övergrepp – på liknande sätt kan en part som medvetet använder övervåld regelbundet vägra kännas vid att det rör sig om annat än separata incidenter. Föreställningarna om konfliktens natur kan därefter skapa ett spelrum för fantasin – ”fienden hade velat göra så mycket värre saker om den bara fick tillfälle”. Likaså kan föreställningarna vara en förevändning för extremt våld då man kan resonera att om det inte vore för brutaliteten som användes mot fienden så kanske den hade kunnat uppnå hela sin fientliga potential.
Samtliga parter har ett uns av sanning bakom sin agenda och dessa små knoppar av sanning kan bli självuppfyllande när de används för att piska upp stämningen och öka stridsmoralen bland de egna. I denna typ av förargliga upplägg – fiendens envisa vägran att upphöra med sin fientlighet, tillsammans med smärtorna den tillför den egna parten genom sin existens – så pratas det om fienden som om den vore ett skadedjur, en parasit eller en utspridd cancer. Kriget kan alltså ha börjat med motparter som är medvetna om varandras mänsklighet men allteftersom konflikten fortskrider så kan varje parts övertygande insyn i det egna lidandet bli ett ramverk för ett återberättande av konflikten där händelserna förstås som en kamp mellan gott och ont.
Var det en reaktion, en provokation eller ett angrepp?
Parterna i konflikten har mycket olika uppfattningar om startskottet för konflikten och därmed har de mycket olika bilder av vad freden innan 2011 var värd. Vart de sätter noll-läget för konfliktens första relevanta händelser påverkar hur de ser alla andra händelser. När ett val görs avseende vad som är relevant att prata om så leder det till att bevismaterial används på ett sätt som är ändamålsenligt. De första och de subjektivt mest gripande händelserna som betraktaren har bevittnat utgör ofta grundstommen i berättelsen om konflikten. Dessa händelser utövar ett starkt inflytande över den horisont av senare händelser som anses väsentliga att prata om när konflikten ska begripliggöras.
Det är ungefär som att vara vittne till ett slagsmål som pågår i ett område man passerar i förbifarten. Inför domaren beskriver man att man såg en person få massor med stryk och försöka att komma undan men att den hela tiden drogs ner till marken av en förövare. Hade man varit där från början så hade man sett att det egentligen inte var ett slagsmål utan ett rån-försök där rånaren blev övermannad av sitt offer som därefter försökte att hålla fast rånaren tills polisen tillkallats. Du som vittne ljuger inte men du ger inte en komplett bild – biten du inte fick med är långt mer relevant för helheten än det som du snappade upp.
Syriens komplexitet är som rån/slagsmålet ovan – men är många storleksordningar krångligare. Det är som att behöva uttala sig om vem som gjorde värre ifrån sig i ett utdraget slagsmål som många människor har bevittnat delar av i förbifarten eller bara kan återge hörsägen om. I många olika berättelser om Syrien finns det sanning – men många av berättelserna förenklar verkligheten till förmån för partens egna intressen i konflikten.
Allting är lika rimligt om man fifflar med bevis
För att kunna bevisa en sak så behöver det finnas en accepterad metod för hur bevis samlas in och hur det värderas. Problemet i Syrienkonflikten är att flera parter – men framförallt regimen – använde sig av aktiva åtgärder för att försvåra bevis-insamling och sprida felaktig information om vad som egentligen pågick. Regimens rationaliserade sin ovilja att samarbeta med människorättsorganisationer genom att ifrågasätta det internationella samfundets avsikter vilket märktes tydligt på hur de nationella medierna i Syrien ständigt propagerade konspirationsteorier om att en internationell insyn bara var en täckmantel för spionage och sabotage. En annan vanlig metod som regimen ofta har använt för att rättfärdiga hemska övertramp är att lägga bevisbördan på den drabbade parten – det säger sig självt att det är svårt för en överlevare i ett nerbombat samhälle att bevisa att samhället jämnades med marken när samhället numera ingår i angriparens domän och ingen medial insyn är möjlig.
Syrienkonflikten är en mycket viktig konflikt att studera om man ska förstå hur krig påverkas av desinformation. Regimen använde sitt luftvapen och den ryska närvaron (inkl ett flertal ryska veto-n som hindrade internationell inblandning) för att kraftigt inskränka utomstående parters möjlighet att få insyn i konfliktens händelser – merparten av rapporteringen kom då istället från mobilkameror som tillhörde personer i de drabbade områdena. Redan här kunde regimens anhängare hävda att rapporteringens trovärdighet var komprometterad då informationskällorna var partiska – detta argument gavs alltså trots att regimen aktivt hade orkestrerat det rådande scenariot.
Nästa steg för regimens propaganda-apparat var att spä ut den kumulativa effekten av bevismaterialet genom att separera bevistrådarna från varandra – regimens medier och nät-aktivister ägnade enormt mycket energi åt att misstänkliggöra bevismaterialet från de drabbade genom att ignorera, isolera, åsidosätta, ifrågasätta, och ibland till och med rationalisera det som ställdes fram. På så vis kunde havet av bevis som vittnade om överträdelser diskuteras som om det handlade om några droppar åt gången.
Ett mycket konkret utfall av hur det mixtras med bevisföring är att Syriens regim har vägrat erkänna att den någonsin har använt ”tunn-bomber” trots att det har cirkulerat åtminstone några hundratals videoklipp som visar på hur vapnen används – många av videoklippen kommer till och med från regimvänliga medier. Det notervärda här är att viljan att fortsätta tro en sak – i detta fall den egna sidans rätt till ett önskat utfall i kriget – kan leda till bevismaterial granskas med olika stringenta standard. På så vis kan en person åberopa felkällor i bevismaterial som gynnar meningsmotståndare – men sen bortse ifrån likvärdiga felkällor när det kommer till bevismaterial som gynnar den egna agendan.
När desinformationskampanjerna har pågått några år så börjar några tydliga trender att skönjas. I Syrienkonflikten var det helt i sin ordning att varje gång det kom en människorätts-rapport om civila dödsfall så skulle personer som stödde regimen välja att ignorera rapporten och hävda att rapporten hade en politisk agenda och därmed var ogiltig. När det istället kom nyheter där delar av vittnesuppgifterna kom från personer i områden som associeras med en rebellgrupp eller IS så då kunde innehållet automatiskt avfärdas genom att summariskt kungöra att ”terrorister är lögnaktiga”. För att spä ut överskottet av videoklipp som visade på krigsbrott kunde regimanhängare argumentera att flertalet videoklipp egentligen var samma videoklipp men filmade från olika vinklar eller att ett nytt videoklipp inte alls är nytt utan är ”återvunnet” – ibland nöjde sig personerna med att säga att videoklippet var regisserat eller att de döda var ”inhyrda skådespelare”.
Om det blev alltför svårt att åla sig ur situationen kunde regimanhängare nöja sig med att påstå antalet civila dödsfall var kraftigt överdrivet eller att antalet stridande som hade dött kraftigt översteg antalet civila och att det som videoklippet visade därmed inte var problematiskt.
En annan metod som kunde användas om inget annat funkade var att isolera händelser som man inte kunde bortförklara. Då kan det låta ungefär så här ”Ja, vid det tillfället gjorde någon inom regimen fel men de som var ansvariga för den händelsen kommer att granskas”. Värdet av att erkänna enskilda händelser är att man då åtminstone kan mena att incidenten inte har skett av utstuderade skäl utan att det rör sig om ett enskilt misstag. Det här ”funkar” då det självklart förekommer oavsiktliga incidenter i en konflikt – faktum är att om det inte vore för de gemensamma nämnarna mellan ett stort antal incidenter så hade alla incidenter varit separata skeenden.
När samtalet istället handlar om hur våld används i konflikten så har regimanhängare ofta valt att åsidosätta olämpligheten av att använda vapen med enorm sprängradie i civiltäta områden. Argumenten har kunnat vara något i stil med att ”hur kan du vara säker på att civila har dött – det går inte att se några dödsfall på ett videoklipp som bara visar ett eldmoln”. Andra argument har kunnat vara cirkelresonemang i still med ”området är tomt på människor som inte är terrorister för vem skulle vilja bo i ett område som ständigt attackeras om de ges möjligheten att lämna?”.
Några av de mer bisarra argumenten utnyttjade faktum att rebeller med improviserade vapen ibland drabbades av olycksfall där en missil aldrig for iväg och istället exploderade på plats. För den som önskade att ifrågasätta regimens inblandning i angrepp mot civila områden kunde enskilda sådana händelser exploateras och användas för att hävda att de dokumenterade dödsfallen bland civila lika gärna kunde vara rebellernas eget verk som rebellerna därefter ska ha filmat för att vinna sympatier.
En del av argumenten gick istället ut på att rationalisera civila dödsfall genom påståenden som var konstruerade på ett sätt som skulle få de att verka rimliga för de som delade ståndpunkten; ”Eftersom fienderna är terrorister så använder de mänskliga sköldar vilket är en typisk sak för terrorister att göra”. På samma sätt kan det påstås att all infrastruktur som skadas i grund och botten är terroristernas fel – ”terrorister vill att skolor och sjukhus skadas och brukar därför vara där – terrorister görs så”. Hela poängen med att kalla någon för terrorist är att bereda väg för att alla medel är tillåtna och att jobbet kommer att vara smutsigt men att ”det är värt det”. Det går även att rationalisera genom att påstå att regimen gör saker som är så pass viktiga och att den måste använda de metoder som den ”tyvärr” använder. På samma sätt kan begreppet civila urholkas genom att påstå att alla som på ett eller annat sätt inte motverkar ”terroristers verksamhet” också bör ses som terrorister – på så vis kan sjukvårdare och hjälparbetare som gör rebellfästen mer beboeliga ses som måltavlor. Genom att diskutera vilka som inte utgör civila har debatten egentligen förflyttat nolläget så att diskussionen inte längre handlar om vilka medel som bör vara förbjudna utan snarare har det blivit en diskussion om vilka som ska omfattas av våldet.
De gemensamma nämnarna mellan alla de här ”knepen” är att de utgår ifrån mindre tvetydigheter för att förkasta saker som vore besvärliga om de vore sanna. För den person som vill fösa undan högen av bevismaterial så blir även svaga argument effektiva om de används för att avhandla problematiska incidenter var för sig. Det här förhalandet blir ett sätt för den som inte vill kännas vid ett problem att på obestämd tid skjuta upp eftertanke av rädsla för en vacklande tro. När personen sedan avlägsnat sig ur den situation där dess moraliska integritet granskats så återgår den till ett liv som kommer emellan och distraherar från fortsatta reflektioner kring den egna gruppens tillkortakommanden. På så vis ägnar parter i konflikt väldigt lite eftertanke åt den andra sidans lidande frånsett de tillfällen då de känner sig tvungna att yttra sig.
Konflikten förstärker ett ”exponerings-bias” där information om den egna sidans utsatthet tenderar att överskugga annan information. Eftersom dessa ”samtal om Syrienkriget” dessutom till stor del ägde rum i sociala medier så tillförde sociala medier en viss automatik i ”fakta-resistensen” genom att algoritmerna som drev plattformarna helt enkelt försåg folk med mer av det de ville höra och mindre av det de hade behövt se.
Vad skulle du behöva höra för att sluta ljuga?
Att regimanhängare använder sig av dessa ”knep” beror på åtminstone två viktiga saker. För det första så har regimanhängarna en rätt vag idé om att regimen gör rätt – de har mycket sämre koll på vad regimen faktiskt gör. Flertalet har inget närmare intresse i att granska regimen in i minsta detalj då regimen redan har deras mandat att ”göra jobbet som behöver göras”. Många förleder sig själva på ett annat sätt – de har sinsemellan hört en och annan rationalisering vid något tillfälle i tiden och nöjer sig då med en känsla av att de inte behöver undersöka nya ärenden närmare då ”allt redan är sagt”.
Den andra aspekten i ”fakta-resistensen” och som överhuvudtaget möjliggör för regimanhängare att skapa en viss kontinuitet i sina bristfälliga uppfattningar är att skildringarna inte är omedelbart orimliga eller felaktiga – det finns en gnutta sanning i de flesta argumenten. Egentligen är det först när argumenten sätts i kontext som det börjar knaka i fogarna.
Det är alltså helt korrekt att det finns enskilda videoklipp där hemskheterna som porträtteras utgörs av skådespel då videoklippet ursprungligen ingick i en reklamkampanj för välgörenhet. Dessa klipp har ibland varit så välgjorda att de har fått stor spridning i sociala medier när folk medvetet eller genom förväxling har fått för sig att dessa klipp har filmats i direkt anslutning till en särskild incident. På samma sätt finns ett fåtal situationer där rebellernas hemmagjorda raketer genom tekniska fel inte har nått sitt mål utan har landat i rebellområden och skadat civila. Att argument av typen ”bakom varje civil fanns 10 döda terrorister” inte kollapsar omedelbart beror på att rebellerna i syfte att upprätthålla stridsmoral sällan avslöjar antalet egna dödsfall – det öppnar för att regimen hela tiden ger egna förslag som den vill att omvärlden hör. Självklart finns utöver dessa exempel även ”elektronisk krigsföring” med bl.a. desinformations-kampanjer som ska sprida falskheter i syfte att skapa en förvrängd bild av verkligheten.
Inget av det ovanstående är unikt för kriget i Syrien. Det finns bevisföringsproblem i alla konflikter i och med konfliktens dynamiska natur – världen står nämligen inte still medan parterna reder ut vad som har hänt och med fortsatta strider skapas nya verkligheter som påverkar bevismaterialets bäst-före-datum… om inte till följd av aktiva åtgärder så ofta till följd av att vittnen omkommer.
Om man inte försöker att skingra bevismaterialet och istället försöker att sätta saker i kontext så blir det tydligt att det finns väldigt mycket bevismaterial som gör det helt okontroversiellt att påstå att regimen MÅNGA GÅNGER har använt sig av medvetet och urskillningslöst övervåld. Det faktum att man ens kan uttrycka sig så trots regimens ständiga försök att dölja sina spår vittnar om en skala av krigsbrott som förtjänar att starkt fördömas. De stringenta bevisföringskraven har dessutom gett regimen ”benefit of the doubt”. Antalet tunnbomber som har fällts över civila områden kan räknas i flera tusental om man använder samtliga informationskällor – incidenterna som är filmade med bra kvalitet och där omständigheterna är väldokumenterade är åtminstone flera hundra – slutligen finns det minst några tiotals fall där angreppet är filmat på nära håll och där det finns bildmaterial som visar incidenten från flera vinklar så att även konsekvenserna av angreppet har dokumenterats väl i direkt anslutning till händelsen. Även om man skulle avfärda allt utom den sistnämnda serien av evidens så skulle det räcka för att ändå dra slutsatsen att regimen har begått krigsbrott vid ett upprepat antal tillfällen.
Bevisföring är svårt under ett pågående krig
Svårigheten att komma åt bevismaterial kan beskrivas som ett ”bokföringsproblem”. Detta problem kan dessutom förvärras genom medvetna handlingar. Regimen har exempelvis kunnat angripa ett område med helikoptrar som efter ett första anfall flyger iväg som om de vore färdiga för att sedan plötsligt återvända för att angripa de människor som samlas för att ta hand om de som skadades i första anfallet (detta kallas ”double tap”). Bland de döda i det andra anfallet finns det ofta personer som bevittnade den första händelsen. Liknande bokföringsproblem uppstår när personer som har överlevt tortyr ska redogöra för sina upplevelser – ofta är det svårt för personerna att återberätta väsentliga detaljer då de kan hållits vakna mycket länge i syfte att störa tidsuppfattningen, blivit slagna mot huvudet så att de har fått minnesluckor och många kan ha gjorts förvirrade på ett medvetet sätt genom att de har förflyttats med ögonbindel mellan olika platser i syfte att försvåra rumsuppfattningen.
Det finns också ett uppföljningsproblem som innebär att många händelser som hade behövt granskas närmare inte alltid kan studeras på effektivt sätt. Det kan vara att områden där det misstänks ha skett krigsbrott är oåtkomliga, att vittnen dör, att trovärdiga källor ifrågasätts, att nya händelser får mer uppmärksamhet, att mediestrategier är olika framgångsrika osv. Bokföringsproblemet handlar alltså om att man får nöja sig med den information som finns medan uppföljningsproblemet handlar om svårigheterna att medvetet följa upp viktiga spår.
En annan svårighet är att ju färre incidenter som är bevisade bortom allt rimligt tvivel – desto mer regimen kan påstå att det rör sig om isolerade händelser där det är ”oklart hur det gick som det gick men att det ska utredas”. Regimen åberopar alltså ett sorteringsproblem och menar att vissa händelser kan se ut på ett visst sätt men att det vore fel att anta att de måste vara på det sättet.
Konsekvensen av dessa svårigheter är den som ska uttala sig om vad som har hänt i Syrienkonflikten behöver använda sig av ”kumulativa källor”. Det innebär att bevis av olika styrkegrad adderas från olika håll i syfte att kunna säga saker som att ”även utan tillgång till kropparna som ligger under ruinerna så förväntar man sig att när ett bostadsområde jämnas med marken så dör civila”. Problemet med kumulativ bevisföring är att det öppnar för att varje delmoment blir en strid om sanningen – till exempel räcker det med enskilda rykten om förfalskning för att en sanningsskygg person ska få vittring och kunna ifrågasätta tusentals autentiska videos. Kumulativ bevisföring för med andra ord med sig ett härledningsproblem.
Epilog
Det finns i Syrienkonfliktens komplexitet väldigt många potentiella berättelser där berättar-rösten utgår ifrån vad den vill att det blir av framtidens Syrien. I Syrienkonflikten så sprider folk mellan sig tolkningar om varför konflikten pågår. Dessa berättelser inleds med ett första kapital om deras syn om vad Syrien var vid det tillfälle då den första stenen var kastad. När konflikten väl hade samlat fart så sågs det som alltför kostsamt att vara tolerant då ens generositet skulle kunna ge en lömsk fiende ett övertag. I praktiken innebar denna försiktighetsprincip att när kriget väl pågick så kändes det säkrare att döda fienden än att lyssna på den. Denna inställning till fienden ledde till att det bevismaterial som återgav konfliktens innehåll blev politiserat. Spåren som striderna lämnade efter sig sågs inte som intressanta rent objektivt utan snarare sågs parterna ett strategiskt värde i att lirka med framställningen så att den egna sidan kunde framstå som genomgående god och fienden som genomgående ond. Detta mixtrande med bevisföring tillåter att många berättelser om konflikten samlever och gör anspråk på sanningen.
Problemet i Syrienkonflikten är att alla parter vill olika saker och inte är förtjusta i att erkänna varandras perspektiv. Finns det ett problem med korrupta och makt-fullkomliga regimer i Mellanöstern? Ja. Finns det fördelar med stabilitet över kaos? Ja. Finns det fördelar med kaos över icke önskvärd stabilitet? Ja. Har det tidigare funnits statligt sponsrad terrorism? Ja. Har länder någon gång förr iscensatt revolutioner i andra länder? Ja. Finns det länder idag som är beredda att investera i politiskt kaos i andra länder? Ja. Finns det ett problem för kurder i Mellanöstern? Ja. Finns det ett problem med att muslimer inte känner sig representerade i världspolitiken? Ja. Är revolutionärerna splittrade och har olika idéer om vad de vill att det blir av Syrien? Ja. En politisk lösning på konflikten i Syrien behöver börja med att parterna bemöter de av ”ja-svaren” som de önskar inte fanns. Problemet är att parterna än idag inte är överens om vad som vore en hållbar lösning på Syrienkonflikten – de är inte ens överens om vad som egentligen pågår.
Syrienkonflikten befinner sig med andra ord i skärningspunkten för en mängd regionala problem som alla behöver hörsammas. I slutändan representeras skiljelinjerna av människor och institutioner som lägger sin vikt bakom särskilda uppfattningar om de utfall som anses vara önskvärda eller kanske till och med nödvändiga. När kriget sedan nöter ner institutioner och eliminerar eller sätter idéernas förespråkare ur balans så ändras konfliktens natur. Den här dynamiken i hur den verkliga världens händelser – krigets utveckling – kastar omkring idéer och deras innehavare gör så att det verkliga kriget är ett krig om att styra över förutsättningarna för informationsflöden – att styra över hur bilden av konflikten tolkas, minns och efterlevs. Krigets brödtext är skriven av förväntningarna om den värld som är möjlig genom kriget.
About the content
Modern societies are a noisy mess composed of the intersections between a plurality of needs, instincts, desires and hopes. Within this shared space people of all varieties seek ways of settling their differing outlooks – the outcomes are often to the benefit of some and the detriment of others. The texts on this blog are my personal effort of trying to make sense of the friction within human society.
Leave a Reply